När folk i allmänhet talar om post-partum depression (förlossningsdepression) låter det som om det skulle vara något onaturligt och hundraprocentigt hormonellt som inte har med vardagens verklighet att göra. Med risk för att låta negativ och tro att alla mår precis som jag och att alla tacklar problem på exakt samma sätt som jag, så tycker jag det känns orimligt att inte ALLA upplever någon slags post-partum depressivitet. Visst är det fantastiskt att få barn, det är inte många upplevelser som går att mäta med ljudet och synen av min dotters första skrik efter förlossningen eller när min dotter för första gången log mot mig eller ville att jag skulle trösta henne istället för hennes mamma. Men samtidigt innebär barnskaffande också de mest optimala grogrunder för depression, nämligen: sömnbrist, mindre tid att träna, mindre tid att träffa vänner, mindre tid att engagera sig i välgörenhet och politik, mindre tid att syssla med hobbys och mindre tid att lägga på sin kärleksrelatio