När folk i allmänhet talar om post-partum depression (förlossningsdepression) låter det som om det skulle vara något onaturligt och hundraprocentigt hormonellt som inte har med vardagens verklighet att göra.
Med risk för att låta negativ och tro att alla mår precis som jag och att alla tacklar problem på exakt samma sätt som jag, så tycker jag det känns orimligt att inte ALLA upplever någon slags post-partum depressivitet.
Visst är det fantastiskt att få barn, det är inte många upplevelser som går att mäta med ljudet och synen av min dotters första skrik efter förlossningen eller när min dotter för första gången log mot mig eller ville att jag skulle trösta henne istället för hennes mamma.
Men samtidigt innebär barnskaffande också de mest optimala grogrunder för depression, nämligen: sömnbrist, mindre tid att träna, mindre tid att träffa vänner, mindre tid att engagera sig i välgörenhet och politik, mindre tid att syssla med hobbys och mindre tid att lägga på sin kärleksrelation.
Uppenbarligen drabbas långt ifrån alla av post-partum depressioner och självklart drabbas somliga av allvarligare förlossningsdepressioner till följd av svåra förlossningar, komplicerade livssituationer och/eller bristande strategier att hantera förändringar.
Men för mig känns det också rimligt att en så enorm förändring som ett barnskaffande och föräldraskap innebär, även kan få negativa ringar på vattnet. Om en person kan leva precis som innan trots att den fått barn har denne inte förstått att den blivit förälder. Om du frågar mig så tänker jag att det i många fall krävs negativa känslor för att vi ska inse att vi behöver förändras och anpassa oss efter nya förutsättningar.
Med risk för en väldigt pessimistisk liknelse så kan ett nyblivet föräldraskap liknas vid att ha drabbats av en kronisk sjukdom eller skada. Till en början utgörs "problemet" av själva smärtan och handikappet men där problemen på sikt snarare kommer handla om hur vi hanterar "förändringen" och om vi lyckas hitta nya tidsfördriv och nya sätt att hantera livet när vi inte längre kan göra som tidigare.
Men okej, jag ska försöka låta bli att generalisera och låta varje människa ha sin upplevelse ifred och istället försöka att hålla mig till hur det var för mig.
Personligen tror jag det var jättenyttigt för mig att krisa (kanske kunde jag i och för sig ha krisat liiite mindre...). I synnerhet föräldraledigheten var något av det mest prövande jag gjort i hela mitt liv.
De första ledighetsmånaderna var visserligen smått magiska i och med att jag och min dotter fick en splitterny relation. Det var också en fantastisk känsla att ha koll på allt från mat, BVC-besök till vad som var det senaste utvecklingsprånget eller min dotters nyaste intresse.
Men sen en dag var glädjen som bortblåst. Jag vet inte om det var för att jag nu hade koll på allt och inte längre kände mig utmanad eller om mitt förråd av tålamod och positiva känslor var slut?
För plötsligt var frustrationen och tristessen så stor att jag såg mig drämma näven i en kudde eller sparka ut i tomma luften. Vissa dagar höll jag bokstavligt på att kräkas.
Jag tog min sista krafter och försökte uppfinna mig själv på nytt. Kanske var jag för inaktiv, kanske borde jag hitta på fler saker under mina föräldrledighetsdagar. Så jag bokade in så mycket jag kunde. Visst var det roligt om jag kunde träffa andra men det blev också tydligt att mitt ork var begränsat och att jag vissa dagar faktiskt hellre hade hängt med min dotter på en lekplats på egen hand. Och vissa veckor så blev alla aktiviteter intställda och plötsligt tvingade jag möta min tristess och frustration ändå.
Jag tyckte mig uppleva en paradox: jag var för trött för att aktivera mig men blev deprimerad av att göra ingenting. Om inte detta var nog försvårande omständigheter så upplevde jag väldigt tydligt att jag och min dotter hade olika behov. Eftersom hon var för liten för att leka med mina vänners barn var det alltid för min skulle som vi umgicks med andra, hon ville ju hellre leka med bara mig. Så efter ett par aktiviteter med andra blev alltid min dotter gnällig och uppfordrande kring att nu var det faktiskt dags för henne att få lite uppmärksamhet.
Förut har jag haft två sätt att hantera dåligt mående, antingen har jag vilat eller så har jag tagit en löptur. Eftersom jag aldrig tidigare känt nämnvärt så stark frustration som under min föräldraledighet var det tydligt att mina strategier inte längre räckte till. Plötsligt berättade min kropp att det inte var vila eller löpning jag behövde. När jag la mig på soffan eller snörade på mig mina löparskor kunde jag känna att min kropp ropade efter något annat, först väldigt tyst och omärkbart till att det efter ett tag blev något tydligare. Först sa kroppen bara: "Nej, jag är inte sömnig." eller "Nej, jag vill inte träna". Därefter kunde jag ana att jag kände mig lite ensam och behövde få prata med en annan människa.
Där och då uppstod nästa problem. Det är inte så lätt att "bara" ringa upp någon och boka in en öl eller fika. Således tvingades jag börja prata telefon med mina vänner trots att jag tidigare avskytt detta. Jag som tidigare gärna velat vara själv på kvällen behövde mer än någonsin min frus sällskap. Jag som tidigare avskytt att planera tvingades nu att ta fram kalendern för att försäkra mig om att den där tennismatchen skulle bli av, den där föräldradejten eller den ölen på krogen.
Betyder detta att jag ångrar att jag var föräldraledig? ABSOLUT INTE. Denna investering hoppas jag kunna ge min dotter den pappa jag aldrig hade. Den sorts pappa som tyvärr även många av mina vänner berättat om. Pappor som glömmer födelsedagar. Pappor som glömmer sina barns allergier. Pappor som inte ställer frågor. Pappor som inte vet vad barnen studerar eller arbetar med. Pappor som inte kan kramas. Pappor som ingen känner.
Med risk för att låta negativ och tro att alla mår precis som jag och att alla tacklar problem på exakt samma sätt som jag, så tycker jag det känns orimligt att inte ALLA upplever någon slags post-partum depressivitet.
Visst är det fantastiskt att få barn, det är inte många upplevelser som går att mäta med ljudet och synen av min dotters första skrik efter förlossningen eller när min dotter för första gången log mot mig eller ville att jag skulle trösta henne istället för hennes mamma.
Men samtidigt innebär barnskaffande också de mest optimala grogrunder för depression, nämligen: sömnbrist, mindre tid att träna, mindre tid att träffa vänner, mindre tid att engagera sig i välgörenhet och politik, mindre tid att syssla med hobbys och mindre tid att lägga på sin kärleksrelation.
Uppenbarligen drabbas långt ifrån alla av post-partum depressioner och självklart drabbas somliga av allvarligare förlossningsdepressioner till följd av svåra förlossningar, komplicerade livssituationer och/eller bristande strategier att hantera förändringar.
Men för mig känns det också rimligt att en så enorm förändring som ett barnskaffande och föräldraskap innebär, även kan få negativa ringar på vattnet. Om en person kan leva precis som innan trots att den fått barn har denne inte förstått att den blivit förälder. Om du frågar mig så tänker jag att det i många fall krävs negativa känslor för att vi ska inse att vi behöver förändras och anpassa oss efter nya förutsättningar.
Med risk för en väldigt pessimistisk liknelse så kan ett nyblivet föräldraskap liknas vid att ha drabbats av en kronisk sjukdom eller skada. Till en början utgörs "problemet" av själva smärtan och handikappet men där problemen på sikt snarare kommer handla om hur vi hanterar "förändringen" och om vi lyckas hitta nya tidsfördriv och nya sätt att hantera livet när vi inte längre kan göra som tidigare.
Men okej, jag ska försöka låta bli att generalisera och låta varje människa ha sin upplevelse ifred och istället försöka att hålla mig till hur det var för mig.
Personligen tror jag det var jättenyttigt för mig att krisa (kanske kunde jag i och för sig ha krisat liiite mindre...). I synnerhet föräldraledigheten var något av det mest prövande jag gjort i hela mitt liv.
De första ledighetsmånaderna var visserligen smått magiska i och med att jag och min dotter fick en splitterny relation. Det var också en fantastisk känsla att ha koll på allt från mat, BVC-besök till vad som var det senaste utvecklingsprånget eller min dotters nyaste intresse.
Men sen en dag var glädjen som bortblåst. Jag vet inte om det var för att jag nu hade koll på allt och inte längre kände mig utmanad eller om mitt förråd av tålamod och positiva känslor var slut?
För plötsligt var frustrationen och tristessen så stor att jag såg mig drämma näven i en kudde eller sparka ut i tomma luften. Vissa dagar höll jag bokstavligt på att kräkas.
Jag tog min sista krafter och försökte uppfinna mig själv på nytt. Kanske var jag för inaktiv, kanske borde jag hitta på fler saker under mina föräldrledighetsdagar. Så jag bokade in så mycket jag kunde. Visst var det roligt om jag kunde träffa andra men det blev också tydligt att mitt ork var begränsat och att jag vissa dagar faktiskt hellre hade hängt med min dotter på en lekplats på egen hand. Och vissa veckor så blev alla aktiviteter intställda och plötsligt tvingade jag möta min tristess och frustration ändå.
Jag tyckte mig uppleva en paradox: jag var för trött för att aktivera mig men blev deprimerad av att göra ingenting. Om inte detta var nog försvårande omständigheter så upplevde jag väldigt tydligt att jag och min dotter hade olika behov. Eftersom hon var för liten för att leka med mina vänners barn var det alltid för min skulle som vi umgicks med andra, hon ville ju hellre leka med bara mig. Så efter ett par aktiviteter med andra blev alltid min dotter gnällig och uppfordrande kring att nu var det faktiskt dags för henne att få lite uppmärksamhet.
Förut har jag haft två sätt att hantera dåligt mående, antingen har jag vilat eller så har jag tagit en löptur. Eftersom jag aldrig tidigare känt nämnvärt så stark frustration som under min föräldraledighet var det tydligt att mina strategier inte längre räckte till. Plötsligt berättade min kropp att det inte var vila eller löpning jag behövde. När jag la mig på soffan eller snörade på mig mina löparskor kunde jag känna att min kropp ropade efter något annat, först väldigt tyst och omärkbart till att det efter ett tag blev något tydligare. Först sa kroppen bara: "Nej, jag är inte sömnig." eller "Nej, jag vill inte träna". Därefter kunde jag ana att jag kände mig lite ensam och behövde få prata med en annan människa.
Där och då uppstod nästa problem. Det är inte så lätt att "bara" ringa upp någon och boka in en öl eller fika. Således tvingades jag börja prata telefon med mina vänner trots att jag tidigare avskytt detta. Jag som tidigare gärna velat vara själv på kvällen behövde mer än någonsin min frus sällskap. Jag som tidigare avskytt att planera tvingades nu att ta fram kalendern för att försäkra mig om att den där tennismatchen skulle bli av, den där föräldradejten eller den ölen på krogen.
Betyder detta att jag ångrar att jag var föräldraledig? ABSOLUT INTE. Denna investering hoppas jag kunna ge min dotter den pappa jag aldrig hade. Den sorts pappa som tyvärr även många av mina vänner berättat om. Pappor som glömmer födelsedagar. Pappor som glömmer sina barns allergier. Pappor som inte ställer frågor. Pappor som inte vet vad barnen studerar eller arbetar med. Pappor som inte kan kramas. Pappor som ingen känner.
Vilken bra beskrivning av föräldraledighet! Så är det inte bara för män ska du veta! Jag känner igen mig i allt du skriver, förutom att jag redan var bra på att höra av mig till vänner och boka in saker.
SvaraRaderaJag hade en diskussion med en kille på jobbet som sa att han hade hatat att vara föräldraledig och därför förstod män som inte ville vara det. Då sa jag att det är väl inte för att det är så jävla ROLIGT man ska vara föräldraledig utan för att bygga en nära relation med sitt barn. Då blev han tyst och kom sen faktiskt och tackade mig. Men det var ändå talande hur ego män kan vara..
För övrigt tror jag att männens intåg i barnens liv är en revolution som går att jämföra med kvinnans intåg på arbrtsmarknaden.
SvaraRaderaEtt barn som har en aktiv och kärleksfull pappa får helt andra förutsättningar i livet. Om vi nu tar flickor som exempel. En flicka med en pappa som älskar henne och varit en bra och aktiv pappa behöver inte senare jaga mäns kärlek till varje pris. Hon vet redan att hon är bra. Hon har en grundtrygghet och hon tar inte en massa skit från män.
Så du vaccinerar din dotter mot douchebags. Om inte det är värt att vara pappaledig för vet jag inte vad som är det :)
”Vaccination mot douche-bags”, vilken formulering!
SvaraRaderaJag är Kurt Lövgren från katrineholm, sverige och detta är mitt vittnesbörd. Den 16 februari 2020 ringde min fru till mig för att bara säga att det över betweet oss att vårt sexåriga förhållande var över det var patetiskt, jag försökte lugna henne men hon insisterade på att bryta upp eftersom hon träffade en annan trevlig kille i Plavecky Stvrtok. smärtan var för stor för att bära, så jag gick online för att söka hjälp, då såg jag en blogg om denna mäktiga trollkarl som heter Drigbinovia. Jag läste en hel del vittnesbörd om honom, men jag var inte säker på om han kunde hjälpa mig för att jag bodde i sverige, men jag bestämde mig för att prova. Jag mailade honom allt om mitt förhållande problem och min rädsla var avståndet, och han försäkrade mig att inte vara rädd att avståndet inte var ett hinder Eftersom vinden blåser så min hjälper skulle hitta mig inom 24 timmar. Jag litade på honom med hans ord omedelbart och följde hans instruktioner. Omedelbart efter 24 timmar efter att ha spelat besväret, när han lärde mig, kommer min fru som lämnat mig med en annan man tillbaka hem och började be om förlåtelse. Jag blev chockad förvånad och förvånad och jag var som "herrar", det fungerade som en charm. Därför bestämde jag mig för att dela detta underbara vittnesbörd om mina världen för att få kontakt med den här världshemliga trollkarlen, kallad Drigbinovia, angående eventuella problem eller uppdelningar via hans e-post: doctorigbinovia93@gmail.com kontakta hans WhatsApp / Viber +12532363028 tack för din tid?
SvaraRadera