@Anti.fenimistens inlägg nummer 2

Häromdagen fick jag ett mail av en person som bad om hjälp att hantera sin relation. Även om jag förmodligen inte ligger inne på några quick-fix-lösningar blir jag ändå uppriktigt glad av tanken på att mitt instagramkonto (@Anti.fenimisten) åtminstone kan bidra till att vi män pratar mer med varandra.

Eventuellt framgår det inte i mina instagram-inlägg men jag vill verkligen att mina läsare ska veta hur mycket jag (och min fru) kämpat. Självklart är vi inte framme och kommer förmodligen aldrig att komma fram men shit så häftigt det är att vi (män)niskor besitter en sådan förändringspotential.

Ett av mina största handikapp är att jag inte beter mig desperat i betydelsen att jag skriker på hjälp och visar hur viktig relationen är utan snarare försöker klara mig ännu bättre själv och slita ännu hårdare med jobbet eller hemmet, samtidigt som jag känner att kärleken för min fru blir mindre och mindre. När det i själva verket är jag som blir räddare och räddare för att förlora henne men av någon anledning har lättare för att se mig själv som oförmögen att älska snarare än den som inte är älskad (detta är så klart väldigt olika, alla är ju inte knäppa på exakt samma sätt som jag).

Innan jag kommer med tips vill jag flika in att vi människor tillhör olika personlighetstyper och att det någon behöver göra mer av råkar vara en annan persons vanligaste beteende. I den bästa av världar hade jag orkat/kunnat ställa följdfrågor till dem som mailar mig och på så sätt individanpassa mina blogginlägg. För även om vi talar om typiskt manliga beteenden finns det ju så klart också individuella omständigheter. 

Hör du till dem som är för bra på att ta på dig skuld och skam eller dem som har stora oförmågor? Beroende på vem av dessa du är, ser mina råd olika ut.

Låt oss ta ett exempel på hur det kan gå till när jag kämpar med/mot mig själv. 

En dag skulle jag spela tennis med en kompis. Jag blev sen på grund av dålig planering. I efterhand är det tydligt att jag skämdes men i stunden var jag inte medveten om det utan kände istället irritation över att min kompis som brukar köra bil istället för att cykla, var i tid (trots att vi båda bor lika nära). Plötsligt var det hans fel att jag var sen. Men ju närmare tennisplanen jag kom ju mer gick det upp för mig hur absurt och direkt destruktivt det var att jag höll på att förminska honom och värdet av vår relation för att jag själv skämdes och kände mig dålig.

Psykologiskt ser jag det som att jag tvingats bli bättre på en handfull saker:

1. Att få distans till mina tankar och på så sätt inte tro på dem i lika hög utsträckning. Om de (tankarna) säger att min kompis eller fru är dum i huvudet, så har jag lärt mig att lyssna på dem utan att agera, och istället se dem som ett uttryck för någon känsla/upplevelse jag har svårt att stå ut med (ofta skuld eller skam). Detta har psykoterapi och meditation hjälpt mig med.
2. Jag vet inte vilket steg som kommer först men att ge mig själv utrymme att få syn på mina tankar och känslor genom att inte ständigt distrahera mig i form av mat, skärm, nikotin eller träning.
3. Det har också varit viktigt för mig att börja fråga mig själv hur min fru mår efter att vi bråkat. Ofta har jag gått hemifrån och gjort något roligt eftersom jag tyckt att hon fått skylla sig själv. I dessa stunder har jag märkt vilket oerhört motstånd jag upplever i relation till att se min fru i ögonen och fråga hur hon har det. Generellt att lägga märke till saker som väcker motstånd att göra eller prata om i nära relationer och prova nya beteenden har varit hjälpsamt (en gång la jag mig bredvid min fru och sa att detta känns obekvämt men det enda jag vet är att jag vill vara nära dig och att mina vanliga strategier inte brukar fungera).
4. Även motsatsen har varit viktigt, att säga till min fru när jag känner mig överkörd eller att hon beter sig illa. Ibland har jag rätt och får en ursäkt, ibland har jag fel och då inser jag att jag inte behöver vara arg.
5. Viktigast av allt, är nog ändå att försöka prata mer. Med vänner och familj och frugan. Att våga säga att man mår dåligt trots att vi ofta inte vet varför. Att våga gå till någon när det är dåligt istället för när vi väl gjort något som sårar.

Att reparera skador är också viktigt. Vi kan långt ifrån förebygga allt. Vill vi leva med en annan människa och vara nära denne kommer det uppstå svåra situationer då vi vill olika saker eller tänker olika.

I kärleksrelationer likt alla andra relationer sker brott mot kontakten, i själva uppkopplingen mellan individerna som utgör vårt vi. En sak vi kan träna på är att uppmärksamma när kontakten bryts och inte vara rädda för att vi gjort något fel utan istället visa nyfikenhet inför vad som skett inuti den andre: ”Du, vad hände? Var det något jag sa, något jag gjorde?” Och om personen inte själv kan sätta ord på känslorna så kan vi i möjligaste mån försöka hjälpa till genom att gissa vad vi gjort för fel.

Tyvärr blir denna lista inte kortare vilket pekar på hur svårt det är att ta sig ur en könsroll (och personlighet). En sista grej som jag tror varit hjälpsam är en grej jag gjorde när jag läste på folkhögskola för fyra år sedan. Jag försökte vara tyst för att se om kvinnorna i klassen skulle tala mer. Det var oerhört frustrerande, men också lärorikt att inse hur många gånger jag låter mina infall och impulser ta plats. Dessutom lärde jag mig uppskatta att höra människors perspektiv som annars brukade vara tysta.

Usch så självgod jag låter (kanske får jag lov att trösta mig med att jag med mitt instagramkonto blottat mina brister tillräckligt=).

PS. Om du som läser detta någonsin blir fysiskt våldsam mot din partner tycker jag att ni ska separera.

xx