Fortsätt till huvudinnehåll

Manlighetens kärnproblematik

Vad är egentligen den giftiga maskulinitetens innersta väsen? 

Kanske kan jag inte svara på detta utan endast spekulera i vad som utgör min egen kärna vad gäller svårigheter med känslomässigt ansvar (trots känslig läggning, trots flera terapiomgångar och trots att jag är psykolog)?

  • Svårigheter med skam? Den är lättväckt och får mig att reagera med ilska.
  • Svårigheter att vara i negativa känslor överhuvudtaget utan att reagera med handling?
  • Svårigheter att få ro att reflektera?
  • Svårigheter att reflektera över andra än mig själv i de få stunder av reflektion som uppstår.
  • Svårigheter att stå ut med oro vilket gör att jag dels ser ner på oro och dels blir väldigt arg när någon får mig att känna oro.
  • Starka tendenser att förneka jobbiga känslor, negativa händelser och minnen.
  • Starka tendenser att lägga negativa känslor utanför mig själv.

Kommentarer

  1. @Anti.fenimisten26 februari 2020 kl. 01:27

    Håller verkligen med dig om allt i ditt sista stycke: vi måste vara modiga och våga visa vårt behov av tröst, vi måste våga stanna upp och låta det jobbiga finnas. Prata mer om vårt inre istället för den yttre världen.

    Håller så klart med dig om det första stycket också, men även om jag dagligen ser hur kön skapas och konstrureras så har jag ändå blivit mer ödmjuk inför tanken på att det kan finnas medfödda biologiska skillnader (som tiofaldigas under en livstid på grund av normer). För mig är detta dock mindre viktigt, oavsett ursprunget till den destruktiva maskuliniteten så måste vi män ändå försöka åstadkomma en förändring!?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

@Anti.fenimistens inlägg nummer 3 - Om föräldraskap och föräldraledighet

När folk i allmänhet talar om post-partum depression  (förlossningsdepression) låter det som om det skulle vara något onaturligt och hundraprocentigt hormonellt som inte har med vardagens verklighet att göra. Med risk för att låta negativ och tro att alla mår precis som jag och att alla tacklar problem på exakt samma sätt som jag, så tycker jag det känns orimligt att inte ALLA upplever någon slags post-partum depressivitet. Visst är det fantastiskt att få barn, det är inte många upplevelser som går att mäta med ljudet och synen av  min dotters första skrik efter förlossningen eller när min dotter för första gången log mot mig eller ville att jag skulle trösta henne istället för hennes mamma. Men samtidigt innebär barnskaffande också de mest optimala grogrunder för depression, nämligen: sömnbrist, mindre tid att träna, mindre tid att träffa vänner, mindre tid att engagera sig i välgörenhet och politik, mindre tid att syssla med hobbys och mindre tid att lägga på sin kärle...
4 kommentarer
Läs mer

@Anti.fenimistens inlägg nummer 2

Häromdagen fick jag ett mail av en person som bad om hjälp att hantera sin relation. Även om jag förmodligen inte ligger inne på några quick-fix-lösningar blir jag ändå uppriktigt glad av tanken på att mitt instagramkonto (@Anti.fenimisten) åtminstone kan bidra till att vi män pratar mer med varandra. Eventuellt framgår det inte i mina instagram-inlägg men jag vill verkligen att mina läsare ska veta hur mycket jag (och min fru) kämpat. Självklart är vi inte framme och kommer förmodligen aldrig att komma fram men shit så häftigt det är att vi (män)niskor besitter en sådan förändringspotential. Ett av mina största handikapp är att jag inte beter mig desperat i betydelsen att jag skriker på hjälp och visar hur viktig relationen är utan snarare försöker klara mig ännu bättre själv och slita ännu hårdare med jobbet eller hemmet, samtidigt som jag känner att kärleken för min fru blir mindre och mindre. När det i själva verket är jag som blir räddare och räddare för att förlora henne m...
2 kommentarer
Läs mer