Att bli pappa till sitt andra barn

Ungefär tre veckor innan förlossningen var jag och spelade biljard. Jag beställde in en öl till mig och en till min kompis. När jag kom till biljardbordet med flaskorna i handen frågade min kompis hur det var med mig.

- Jodå, sa jag. Typ igår eller om det var i förrgår, slog min förväntansångest igång. Så nu är jag hela tiden smått paranoid och kollar mobilen hela tiden och varje gång den vibrerar tror jag att nu är det dags, nu måste vi dra igång hela apparaten med barnpassning kring det stora barnet. Förra gången var jag ännu mer paranoid eftersom jag var övertygad om att Emma närsomhelst skulle ringa och säga att hon låg i lägenheten och höll på att förblöda.

- Jamen just det, sa min kompis. Jag hade helt glömt att det börjar bli dags. Men ändå bold av dig att dricka öl ikväll då?

What the fuck, just det. Tanken är ju att vi ska åka till Ystad för att Emma ska få möjlighet att föda under vatten.

- Jahapp, då blir det en cola till mig...

Tre veckor senare, ungefär vid BF (beräknad förlossningsdag), drömde jag en av mitt livs märkligaste drömmar. Ingen sanndröm, bara en mycket obskyr dröm. Drömmen handlade om att det var jag som var gravid. Och att jag kunde se barnets mun genom huden på min mage, och att barnet hela tiden gapade och bet med sina käkar vilket gjorde mig mycket rädd. Hur jag sen råkade föda barnet innanför mina svarta jeans.

_________________________________________________________________________________


Nu är mitt barn tre månader gammalt. Somliga säger att det är mycket svårare att bli tvåbarnsförälder än att få sitt första barn. Visst är det enormt slitigt och visst känns det helt otroligt slappt att bara ha ett barn. Men för mig är det ändå lyxigare att vara en trygg och "erfaren" förälder.

När vårt första barn kom var jag konstant orolig och kände mig så otillräcklig (även om jag inte förstod det då utan bara kände mig lamslagen, trött och frågande kring varför vi skaffat barn).

Säkert har barnen också olika temperament och personligheter men det är ändå påtagligt hur mycket roligare jag tycker det är denna gång. Jag har så många fler verktyg i min verktygslåda och så väldigt mycket större tålamod och tilltro kring min förmåga att trösta mitt barn. Jag blir alldeles rörd när jag skriver detta för det blir så tydligt för mig varför det var så jobbigt att få mitt första barn. Jag fick aldrig det mysiga, jag fick bara den överväldigande tunga känslan av att ansvara för någon annans liv (men utan att kunna bidra). Med mitt andra barn myser jag varje dag, minst en halvtimme varje morgon innan jobbet och minst en halvtimme på kvällen innan det är dags för nattning. Kanske är det en försvarsmekanism för att på riktigt känna hur slitigt det är att varje morgon sysselsätta två små barn för att frugan ska få sova en extra halvtimme eftersom hennes sömn blir så störd av att amma.

Häromdagen började jag och min fru titta på Netflix-dokumentären om spädbarnets första år. Där bekräftar de min starka upplevelse av vikten att inte bara byta blöjor utan också mysa med sitt barn: de har nämligen sett att pappor kan uppnå samma oxytocin-nivåer (oxytocin är trygghets-, glädje- och sex-hormonet) som mammor bara de umgås lika mycket med sina barn.

Vi får se om min optimism håller i sig...