Fortsätt till huvudinnehåll

@Anti.fenimisten blir blogg.


Mitt namn är Fredrik och driver Instagramkontot @Anti.fenimisten.

Ni är många som undrat hur det gick till när jag påbörjade min förändringsresa. Alltså från att ha varit en make med stora svårigheter att förstå min fru till att idag vara flera resor bättre på att se när jag skyller ifrån mig.

Kanske har inte bråken förändrats så mycket till sin natur. Det är först efteråt jag har tillgång till de tankar som står att finna i mitt instagram-flöde. Dock har antalet bråk och längden på bråken minskat avsevärt.

Jag tror detta beror på att jag lärt mig förebygga bråk genom att upptäcka när jag beter mig på sätt som är oansvariga, förminskande eller respektlösa.


Självklart kommer jag fortfarande på mig med att bete mig illa. Jag gör sexuella inviter vid olämpliga tillfällen. Jag lämnar köksbordet när jag känner att jag pratat klart om mitt. Jag drar mig undan istället för att berätta för min fru att det är något som tynger mig (även när jag inte vet vad som tynger mig). Jag uppvisar fortfarande märkliga resonemang istället för att erkänna när jag har fel.

Kanske att en grundbult är att jag för cirka tio år sedan blev feminist. Detta efter att mina mer medvetna kurskamrater påpekat att kurslitteraturen bara bestod av män och att männen i klassen talade avsevärt mycket mer än kvinnorna. 

Sen har jag även gått i terapi i två omgångar. En gång i anslutning till min utbildning där jag kom i kontakt med min ledsamhet för första gången. Samt en gång i anslutning till att bli förälder då jag drabbades av en ganska typisk maskulin depression där jag istället för att vara ledsen och orolig kände mindre och mindre.

Ytterligare en delförklaring är att jag tog ut väldigt lång föräldraledighet med vårt barn: först 6 månader på halvtid och sen 9 månader på heltid, vilket gjorde att jag för första gången kunde se saker ur min frus perspektiv samt inse hur mycket i hemmet och kring barnen som behöver göras.

En annan faktor som varit avgörande är min fru. Att hon varit stark nog att stå på sig. Eftersom jag bara haft en längre relation kan jag visserligen inte jämföra med hur andra kvinnor skulle responderat men jag tror att hennes förmåga att både kunna vara arg och bråka och vid andra tillfällen vara ledsen och bjuda in mig i sitt inre, har gjort min empati för henne ökat.

Ifall jag fått denna process att framstå som enkel så vill jag verkligen påtala att så inte varit fallet. Jag minns oerhört väl hur orättvist det kändes att det alltid var jag som var fel. Lika väl minns jag hur jag i desperation och rädsla sa åt henne att hon skulle vara glad som inte hade en ännu sämre man. Jag minns också de gånger jag bröt ihop och berättade för min fru hur det kändes att göra allt som stod i min makt och ändå få kritik.

Kanske var också en nyckel att komma i kontakt med min uppgivenhet och min trötthet och att kommunicera dessa känslor. Jag minns hur ledsen, rädd och maktlös jag kände mig när jag på riktigt gick in i mina känslor av att inte klara av mer. Att jag redan gjorde mer än vad jag orkade. Genom att sätta ord på min trötthet och mitt slit blev det tydligt att mina ansträngningar inte alltid överensstämde med vad min fru och vad familjesystemet behövde. Då lärde jag mig att inte bara bita ihop och gissa mig till vad min fru behöver utan också kommunicera mer kring vad jag själv har behov av och fråga min fru vad hon känner.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

@Anti.fenimistens inlägg nummer 2

Häromdagen fick jag ett mail av en person som bad om hjälp att hantera sin relation. Även om jag förmodligen inte ligger inne på några quick-fix-lösningar blir jag ändå uppriktigt glad av tanken på att mitt instagramkonto (@Anti.fenimisten) åtminstone kan bidra till att vi män pratar mer med varandra.


Eventuellt framgår det inte i mina instagram-inlägg men jag vill verkligen att mina läsare ska veta hur mycket jag (och min fru) kämpat. Självklart är vi inte framme och kommer förmodligen aldrig att komma fram men shit så häftigt det är att vi (män)niskor besitter en sådan förändringspotential.


Ett av mina största handikapp är att jag inte beter mig desperat i betydelsen att jag skriker på hjälp och visar hur viktig relationen är utan snarare försöker klara mig ännu bättre själv och slita ännu hårdare med jobbet eller hemmet, samtidigt som jag känner att kärleken för min fru blir mindre och mindre. När det i själva verket är jag som blir räddare och räddare för att förlora henne men av nå…

@Anti.fenimistens inlägg nummer 3 - Om föräldraskap och föräldraledighet

När folk i allmänhet talar om post-partum depression (förlossningsdepression) låter det som om det skulle vara något onaturligt och hundraprocentigt hormonellt som inte har med vardagens verklighet att göra.

Med risk för att låta negativ och tro att alla mår precis som jag och att alla tacklar problem på exakt samma sätt som jag, så tycker jag det känns orimligt att inte ALLA upplever någon slags post-partum depressivitet.

Visst är det fantastiskt att få barn, det är inte många upplevelser som går att mäta med ljudet och synen av min dotters första skrik efter förlossningen eller när min dotter för första gången log mot mig eller ville att jag skulle trösta henne istället för hennes mamma.

Men samtidigt innebär barnskaffande också de mest optimala grogrunder för depression, nämligen: sömnbrist, mindre tid att träna, mindre tid att träffa vänner, mindre tid att engagera sig i välgörenhet och politik, mindre tid att syssla med hobbys och mindre tid att lägga på sin kärleksrelation.

Uppenbar…