Vad är egentligen den giftiga maskulinitetens innersta väsen?
Kanske kan jag inte svara på detta utan endast spekulera i vad som utgör min egen kärna vad gäller svårigheter med känslomässigt ansvar (trots känslig läggning, trots flera terapiomgångar och trots att jag är psykolog)?
- Svårigheter med skam? Den är lättväckt och får mig att reagera med ilska.
- Svårigheter att vara i negativa känslor överhuvudtaget utan att reagera med handling?
- Svårigheter att få ro att reflektera?
- Svårigheter att reflektera över andra än mig själv i de få stunder av reflektion som uppstår.
- Svårigheter att stå ut med oro vilket gör att jag dels ser ner på oro och dels blir väldigt arg när någon får mig att känna oro.
- Starka tendenser att förneka jobbiga känslor, negativa händelser och minnen.
- Starka tendenser att lägga negativa känslor utanför mig själv.
Håller verkligen med dig om allt i ditt sista stycke: vi måste vara modiga och våga visa vårt behov av tröst, vi måste våga stanna upp och låta det jobbiga finnas. Prata mer om vårt inre istället för den yttre världen.
SvaraRaderaHåller så klart med dig om det första stycket också, men även om jag dagligen ser hur kön skapas och konstrureras så har jag ändå blivit mer ödmjuk inför tanken på att det kan finnas medfödda biologiska skillnader (som tiofaldigas under en livstid på grund av normer). För mig är detta dock mindre viktigt, oavsett ursprunget till den destruktiva maskuliniteten så måste vi män ändå försöka åstadkomma en förändring!?