Ungefär tre veckor innan förlossningen var jag och spelade biljard. Jag beställde in en öl till mig och en till min kompis. När jag kom till biljardbordet med flaskorna i handen frågade min kompis hur det var med mig. - Jodå, sa jag. Typ igår eller om det var i förrgår, slog min förväntansångest igång. Så nu är jag hela tiden smått paranoid och kollar mobilen hela tiden och varje gång den vibrerar tror jag att nu är det dags, nu måste vi dra igång hela apparaten med barnpassning kring det stora barnet. Förra gången var jag ännu mer paranoid eftersom jag var övertygad om att Emma närsomhelst skulle ringa och säga att hon låg i lägenheten och höll på att förblöda. - Jamen just det, sa min kompis. Jag hade helt glömt att det börjar bli dags. Men ändå bold av dig att dricka öl ikväll då? What the fuck, just det. Tanken är ju att vi ska åka till Ystad för att Emma ska få möjlighet att föda under vatten. - Jahapp, då blir det en cola till mig... Tre veckor senare, ungefär vid BF (b
Vad är egentligen den giftiga maskulinitetens innersta väsen? Kanske kan jag inte svara på detta utan endast spekulera i vad som utgör min egen kärna vad gäller svårigheter med känslomässigt ansvar (trots känslig läggning, trots flera terapiomgångar och trots att jag är psykolog)? Svårigheter med skam? Den är lättväckt och får mig att reagera med ilska. Svårigheter att vara i negativa känslor överhuvudtaget utan att reagera med handling? Svårigheter att få ro att reflektera? Svårigheter att reflektera över andra än mig själv i de få stunder av reflektion som uppstår. Svårigheter att stå ut med oro vilket gör att jag dels ser ner på oro och dels blir väldigt arg när någon får mig att känna oro. Starka tendenser att förneka jobbiga känslor, negativa händelser och minnen. Starka tendenser att lägga negativa känslor utanför mig själv.